Välkommen till Hässleholm, där glamour och mörka hemligheter möts under den årliga Galakvällen. Följ med kommissarie Bengtsson in i en värld av intriger och svek, där ingen är den de verkar vara.

I denna kriminalnovell, skriven av Regemedia med hjälp av AI i utbildningssyfte, väntar en klassisk mordgåta med oväntade vändningar och en rafflande upplösning. Vem är mördaren? Och vilket är motivet?

Följ med på en resa där varje ledtråd för dig närmare sanningen. Men var försiktig, för i denna stad döljer sig faran bakom varje hörn.

Observera: Denna novell är helt och hållet fiktion. Åsikter och innehåll som publiceras är delvis genererat av AI och speglar inte synpunkterna hos Regemedias ägare eller någon mänsklig författare.

Prolog

Spänningen låg tät i luften, nästan lika kompakt som röken från de levande ljusen som brann på borden. Hässleholms Kulturhus, vanligtvis en plats för konserter och konstutställningar, pulserade ikväll av feststämning. Det var dags för Hässleholms Galakväll, och stadens elit hade samlats för att fira och hylla varandra.

Bland de uppklädda gästerna syntes Anders Berg, en karismatisk affärsman med ett finger med i det mesta som hände i Hässleholm. Han var nominerad till priset som Årets Företagare, och hans självbelåtna leende avslöjade att han var säker på vinst. Men Karin Persson, en grävande journalist på Norra Skåne, anade att det fanns en mörk sida av Bergs framgångssaga. Hon hade länge misstänkt honom för att vara inblandad i korruption och olagliga affärer, och hon var fast besluten att avslöja honom.

I ett hörn av foajén, nära den stora, svartvita bilden av Hässleholms Centralstation, stod Mikael Nilsson och betraktade Berg med en iskall blick. Nilsson, en före detta anställd på Bergs företag, hade blivit avskedad under oklara omständigheter och bar på ett djupt agg mot sin gamla chef. I hans ficka vilade en liten flaska med ett dödligt innehåll.

Elin Olsson, en ung och lovande sångerska från trakten, stod på scenen och trollband publiken med sin röst. Hon var kvällens gästartist, och hennes närvaro gav galan en extra touch av glamour. Men bakom hennes strålande leende dolde sig en hemlighet, en hemlighet som hotade att rasera hennes karriär och hennes liv.

Stämningen var laddad, och under ytan av fest och glamour bubblade en mörk underström av hämnd och svek. Ingen anade att denna galakväll skulle sluta i en tragedi.

Kapitel 1

Kommissarie Bengtsson suckade och gnuggade sig i ögonen. Klockan var strax efter midnatt, och han satt fortfarande kvar på sitt kontor på Östergatan. Pappershögen på skrivbordet verkade bara växa, och den starka kaffedoften från den halvfulla muggen bredvid honom gjorde honom snarare illamående än pigg. Han hade sett fram emot en lugn kväll hemma med en deckare och en kopp te, men ödet hade andra planer.

Telefonen ringde, och Bengtsson ryckte till. Han stirrade på den blinkande displayen, tveksam till att svara. Det var antagligen Svensson, hans kollega, som ville diskutera något trivialt fall. Kanske hade någon snott blommor från rondellen vid CityGross igen, eller så hade det varit bråk på pizzerian vid stationen. Bengtsson suckade och lyfte luren.

”Bengtsson,” muttrade han.

”Kommissarien,” sa en upprörd röst i andra änden. Det var Svensson. ”Vi har ett mord.”

Bengtsson satte sig upp i stolen, plötsligt klarvaken. ”Ett mord? Var då?”

”På Hässleholms Galakväll. I Kulturhuset.”

Bengtsson kände hur en kall kår spred sig längs ryggraden. Hässleholms Galakväll. Det var stadens största evenemang, en kväll fylld av glamour och glitter. Och nu hade någon blivit mördad där.

”Vem är offret?” frågade han, hans röst knappt en viskning.

”Anders Berg,” svarade Svensson. ”Han hittades död i foajén.”

Anders Berg. Bengtsson kände igen namnet. Berg var en av Hässleholms mest framgångsrika affärsmän, en man med inflytande och makt. Han var också en kontroversiell figur, omgiven av rykten om skumma affärer och korruption.

”Jag kommer direkt,” sa Bengtsson, hans röst var nu skarp och bestämd. ”Säkra brottsplatsen och se till att ingen lämnar byggnaden.”

Kapitel 2

Bengtsson drog igen dörren till polishuset på Östergatan och kände den fuktiga novemberluften bita i kinderna. Klockan sent slagen, och gatorna låg öde. Han skyndade sig mot Kulturhuset, med långa steg och blicken fäst på den upplysta entrén. Ett mord mitt under Hässleholms Galakväll – det var inte precis vad han hade förväntat sig av den här kvällen.

Inne i Kulturhuset möttes han av kaos. Blåljusen från polisbilarna färgade foajén i ett spöklikt sken, och uniformerade poliser försökte hålla de upprörda gästerna på avstånd. Bengtsson nickade kort till Svensson, som stod och antecknade i sitt block.

”Lägesrapport?” frågade Bengtsson med myndig stämma.

”Offret är Anders Berg,” svarade Svensson, ”han hittades död för ungefär en halvtimme sedan. Ambulanspersonalen konstaterade dödsfall på platsen.”

”Några vittnen?”

”Inte än. Alla är i chock. Vi har börjat förhöra gästerna, men det är svårt att få någon att fokusera.”

Bengtsson nickade och klev över avspärrningsbandet. Han böjde sig ner bredvid Bergs kropp, som låg mitt i foajén, omgiven av krossat glas från en välkomstdrink som tydligen hade fallit ur den dödes hand. Bergs ansikte var blekt, och hans ögon var vidöppna. Bengtsson kunde inte se några synliga skador.

”Vad var dödsorsaken?” frågade han Svensson.

”Det vet vi inte än. Läkarna kommer att göra en obduktion imorgon.”

Bengtsson reste sig upp och tittade sig omkring. Foajén var full av människor, men ingen verkade ha sett något. Han kände en växande frustration. Det här fallet skulle bli svårare än han trott.

”Börja med att förhöra alla som var i närheten av Berg när han dog,” sa han till Svensson. ”Och se till att ingen lämnar byggnaden.”

Svensson nickade och försvann in i folkmassan. Bengtsson stod kvar och betraktade den makabra scenen. Vem hade velat döda Anders Berg? Och varför? Bengtssons blick fastnade på en grupp människor som stod i ett hörn och viskade med varandra. Han kände igen några av dem: Karin Persson, journalisten som länge haft Berg i sikte, och Mikael Nilsson, den avskedade anställde som bar på ett gammalt groll mot sin gamla chef. Nilsson stod med händerna i fickorna, och Bengtsson tyckte sig skymta en liten, mörkbrun flaska som stack upp ur ena fickan. Kunde någon av dem vara inblandad i mordet?

Kapitel 3

Bengtsson närmade sig gruppen i hörnet med bestämda steg. Karin Persson, med sitt blonda hår uppsatt i en slarvig knut och en anteckningsbok i handen, såg upp med en blandning av förvåning och irritation i blicken.

”Kommissarie Bengtsson,” sa hon med ett ansträngt leende. ”Vad kan jag göra för dig?”

”Jag skulle vilja ställa några frågor, fru Persson,” svarade Bengtsson. ”Du var ju trots allt här ikväll.”

”Ja, det stämmer,” sa Karin. ”Jag bevakade galan för Norra Skåne.”

”Och du kände Anders Berg?”

”Ja, vi har träffats några gånger i samband med olika evenemang och reportage.”

”Kan du berätta vad du vet om honom?”

Karin tvekade. ”Han var en framgångsrik affärsman,” sa hon till slut. ”En av de mest inflytelserika personerna i Hässleholm.”

”Och vad tyckte du om honom?”

Karin ryckte på axlarna. ”Jag är journalist, kommissarien. Jag har inga personliga åsikter om de personer jag skriver om.”

Bengtsson nickade. ”Men du har skrivit en del kritiska artiklar om Berg, har jag inte rätt?”

Karin stelnade till. ”Det stämmer,” medgav hon. ”Jag har haft mina misstankar om att han var inblandad i olagliga affärer.”

”Och vad baserade du de misstankarna på?”

”Jag hade källor som påstod att han hade mutat tjänstemän på kommunen för att få igenom sina byggprojekt.”

”Har du några bevis för det?”

Karin skakade på huvudet. ”Inga konkreta bevis. Men jag var nära att få tag på några dokument som skulle kunna bekräfta mina misstankar.”

Bengtsson kisade mot henne. ”Och var är de dokumenten nu?”

Karin såg ner i golvet. ”Jag vet inte. De försvann från mitt skrivbord för några dagar sedan.”

Bengtsson kände hur intresset växte. Det här var ju mycket mer spännande än han trott. Kunde Karin Persson vara inblandad i Bergs död? Hade han hotat henne för att tysta henne?

Han vände sig mot Mikael Nilsson, som stod bredvid Karin med armarna i kors och en surmulen min.

”Och du, herr Nilsson,” sa Bengtsson. ”Vad kan du berätta om Anders Berg?”

Kapitel 4

Mikael Nilsson mötte Bengtssons blick med en blandning av trots och sorg. ”Vad vill du?” muttrade han.

”Jag vill veta vad du vet om Anders Bergs död,” svarade Bengtsson.

”Jag vet ingenting,” sa Nilsson. ”Jag stod här borta och pratade med några bekanta när det hände.”

”Vilka bekanta?”

Nilsson ryckte på axlarna. ”Några från jobbet. Jag minns inte namnen just nu.”

Bengtsson höjde ett ögonbryn. ”Du verkar inte särskilt upprörd över att din före detta chef har blivit mördad.”

”Varför skulle jag vara det?” fräste Nilsson. ”Han var en skitstövel.”

”Jaså?” sa Bengtsson. ”Berätta mer.”

”Han avskedade mig utan förvarning. Sa att jag var inkompetent. Efter alla år jag slitit för honom.”

”När hände det här?”

”För några månader sedan. Strax innan sommaren.”

”Och hur har du försörjt dig sedan dess?”

Nilsson tvekade. ”Jag har haft lite småjobb. Inget fast.”

”Har du haft någon kontakt med Berg sedan du blev avskedad?”

”Nej. Varför skulle jag ha det?”

”Jag vet inte,” sa Bengtsson. ”Kanske för att du var arg på honom. Kanske för att du ville hämnas.”

Nilsson stirrade på honom med hat i blicken. ”Du anklagar mig för att ha mördat honom?”

”Jag anklagar dig inte för något,” sa Bengtsson. ”Jag ställer bara frågor.”

Han tog ett steg närmare Nilsson. ”Men jag kan inte låta bli att undra varför du är så nervös.”

Nilsson svalde hårt. ”Jag är inte nervös,” sa han. ”Jag är bara… chockad.”

Bengtsson nickade långsamt. ”Det förstår jag,” sa han. ”Men jag tror att du vet mer än du säger.”

Han vände sig om och gick därifrån, lämnande Nilsson stående i hörnet. Han hade en känsla av att han hade träffat rätt på en av de viktigaste pusselbitarna i det här fallet.

Bengtsson lämnade foajén och gick in till Harrys som ligger i samma byggnad och hade ordnat med mat & dryck till Galakvällen. Borden var dukade med vita linnedukar och glittrande bestick, och resterna av den festliga middagen stod kvar. Han kunde nästan känna spänningen och förväntan i luften, som om tiden hade stannat precis innan tragedin inträffade.

Han gick fram till ett av borden och satte sig ner. På bordet stod en halvfull flaska vin med etiketten ”Åhus vingård” och ett glas med rödvinsspill. Bengtsson snurrade glaset mellan fingrarna och funderade. Vem hade suttit här? Hade de sett något?

Han tog upp sin anteckningsbok och började gå igenom vittnesmålen. De flesta gästerna hade varit upptagna med att äta, dricka och prata, och ingen verkade ha lagt märke till något ovanligt. Men det fanns ett vittnesmål som stack ut.

En ung kvinna vid namn Emma Svensson hade berättat att hon sett Mikael Nilsson stå och prata med Anders Berg strax innan han dog. Hon hade inte hört vad de sa, men hon hade tyckt att Nilsson verkade upprörd.

Bengtsson slog igen anteckningsboken och reste sig upp. Han måste prata med Emma Svensson igen. Kanske kunde hon ge honom mer information.

Han gick ut ur salen och letade upp Svensson. ”Har du hittat Emma Svensson?” frågade han.

”Ja,” svarade Svensson. ”Hon sitter i ett av förhörsrummen.”

Bengtsson nickade och gick dit. Han knackade på dörren och steg in. Emma Svensson satt vid bordet, med händerna knäppta i knät. Hon såg nervös ut.

”Hej Emma,” sa Bengtsson. ”Jag undrar om du kan berätta lite mer om vad du såg ikväll.”

Emma såg upp på honom med stora, blå ögon. ”Jag… jag vet inte riktigt vad jag ska säga,” stammande hon.

”Försök bara att minnas vad som hände,” sa Bengtsson lugnande. ”Du sa att du såg Mikael Nilsson prata med Anders Berg?”

”Ja,” sa Emma. ”De stod här borta vid bardisken. De verkade… gräla.”

”Hörde du vad de sa?”

Emma skakade på huvudet. ”Nej, det var för mycket folk och musik. Men jag såg att Nilsson var upprörd. Han viftade med armarna och såg arg ut.”

”Kan du beskriva hur han såg ut?”

”Han… han hade mörk kostym och slips. Och han hade… en liten flaska i handen.”

Bengtsson kände hur pulsen ökade. En liten flaska? Kunde det vara mordvapnet?

”Kan du beskriva flaskan?” frågade han.

”Den var… liten och brun. Som en medicinflaska.”

Bengtsson nickade. Det stämde överens med beskrivningen av den flaska som Nilsson hade haft i fickan.

”Tack Emma,” sa han. ”Det här var till stor hjälp.”

Han reste sig upp och gick ut. Han kände att han var på rätt spår. Mikael Nilsson var definitivt hans huvudmisstänkte.

Kapitel 6

Bengtsson kände hur spänningen steg. Emma Svenssons vittnesmål, tillsammans med den lilla flaskan han sett i Nilssons ficka, pekade allt starkare mot att den avskedade anställde var inblandad i mordet. Men han behövde mer än indicier, han behövde bevis.

Han återvände till foajén och sökte upp Svensson. ”Har du förhört Nilsson igen?” frågade han.

”Ja,” svarade Svensson. ”Han hävdar fortfarande att han är oskyldig. Men han kunde inte ge någon bra förklaring till varför han var så upprörd när han pratade med Berg.”

”Och flaskan?”

”Han säger att det var en flaska med huvudvärkstabletter. Men han hade ingen flaska på sig när vi genomsökte honom.”

Bengtsson nickade. ”Det låter misstänkt. Vi behöver hitta den flaskan.”

Han tittade sig omkring i foajén. Det var fortfarande mycket folk där, men stämningen var dämpad. Många av gästerna hade gått hem, och de som var kvar verkade mest chockade och förvirrade.

Bengtsson fick syn på Elin Olsson, sångerskan som hade uppträtt tidigare under kvällen. Hon satt i en soffa i ett hörn och grät. Bengtsson gick fram till henne.

”Får jag störa en stund, fröken Olsson?” frågade han.

Elin såg upp med rödgråtna ögon. ”Ja,” snyftade hon.

”Jag undrar om du kan berätta vad du vet om Anders Bergs död.”

”Jag… jag vet ingenting,” sa Elin. ”Jag var på scenen när det hände.”

”Men du kände Anders Berg?”

”Ja, vi… vi var vänner.”

”Kan du berätta lite om er relation?”

Elin tvekade. ”Det var… komplicerat,” sa hon till slut.

”På vilket sätt?”

”Vi… vi hade en affär.”

Bengtsson höjde ett ögonbryn. ”En affär?”

”Ja,” sa Elin. ”Det var en hemlighet. Ingen visste om det.”

”Inte ens din man?”

Elin skakade på huvudet. ”Nej. Han får absolut inte veta något.”

Bengtsson nickade. ”Jag förstår. Men kan du berätta något mer om er affär? När började den? När tog den slut?”

”Den började för några månader sedan,” sa Elin. ”Och den… den tog slut för några veckor sedan.”

”Varför tog den slut?”

”Anders ville inte lämna sin fru. Han sa att han älskade mig, men att han inte kunde leva utan henne.”

Bengtsson nickade långsamt. ”Jag förstår. Och hur reagerade du på det?”

”Jag blev förkrossad,” sa Elin. ”Jag älskade honom.”

Bengtsson betraktade henne en stund. Han kunde se smärtan i hennes ögon. Men han kunde också se något annat. En glimt av… ilska.

”Elin,” sa han mjukt. ”Jag tror att du döljer något för mig. Jag tror att du vet mer om Anders Bergs död än du säger.”

Kapitel 7

Bengtsson lämnade Elin Olsson i soffan och gick ut i den friska nattluften. Han behövde rensa tankarna. Han gick sakta upp längs Första Avenyen, i riktning mot Kyrkan. Han stannade till vid en statygrupp föreställande ett gepard-par. En symbol för Hässleholm, tänkte han. Stolt och stark. Men ikväll hängde en skugga över staden.

Han tog upp sin mobil och ringde Svensson. ”Har du hittat flaskan?” frågade han.

”Nej,” svarade Svensson. ”Vi har vänt upp och ner på hela Kulturhuset, men den är borta.”

”Fan också,” muttrade Bengtsson. ”Det måste vara Nilsson som har gömt den.”

”Ja, det verkar troligt,” sa Svensson. ”Men vi har inga bevis.”

”Vi behöver hitta den flaskan,” sa Bengtsson. ”Det är vårt enda hopp att få fast Nilsson.”

Han avslutade samtalet och gick vidare längs Första Avenyen. Han kände sig trött och modfälld. Det här fallet var en riktig nöt att knäcka.

Plötsligt fick han syn på något som glimmade till i buskarna vid Kyrkan. Han böjde sig ner och plockade upp det. Det var en liten, brun flaska. Samma typ av flaska som Emma Svensson hade beskrivit.

Bengtsson kände hur adrenalinet pumpade i kroppen. Han hade hittat mordvapnet! Nu skulle han få fast Nilsson.

Han skyndade sig tillbaka till Kulturhuset och visade flaskan för Svensson. ”Jag hittade den!” utbrast han. ”I parken vid dammen.”

Svensson tog flaskan och undersökte den noggrant. ”Det här ser lovande ut,” sa han. ”Vi skickar den till teknikerna för analys.”

Bengtsson nickade. ”Bra. Under tiden håller vi koll på Nilsson. Han får inte smita iväg.”

Han kände sig plötsligt mycket piggare. Han hade hittat mordvapnet, och han var övertygad om att han snart skulle kunna gripa mördaren.

Kapitel 8

Bengtsson kände hur en våg av lättnad sköljde över honom. Äntligen hade de ett konkret bevis! Han kunde nästan se hur handbojorna snärjdes åt Nilssons handleder. Men han visste att han inte fick förhasta sig. De behövde analysera flaskan och säkerställa att den innehöll det gift som hade dödat Berg.

Han återvände till förhörsrummet där Nilsson väntade. Den misstänkte satt lutad över bordet, med huvudet i händerna. Han såg upp när Bengtsson kom in, och en glimt av rädsla syntes i hans ögon.

”Vi har hittat flaskan, Nilsson,” sa Bengtsson med en isande lugn röst.

Nilsson svalde hårt. ”Vilken flaska?” frågade han med en darrande röst.

”Den här,” sa Bengtsson och höll upp den bruna flaskan. ”Den som du hade i fickan tidigare ikväll.”

Nilsson blev vit i ansiktet. ”Jag… jag vet inte vad du pratar om,” stammade han.

”Sluta ljug, Nilsson,” sa Bengtsson. ”Vi har vittnen som såg dig med den här flaskan. Och vi vet att du hade motiv att döda Berg.”

Nilsson såg ner i golvet. ”Okej,” sa han med en suck. ”Det var jag. Jag dödade honom.”

Bengtsson kände en blandning av tillfredsställelse och besvikelse. Han hade löst fallet, men det hade inte blivit den triumf han hade hoppats på. Nilsson var en trasig man, driven till desperation av sin avskedning. Han hade gjort ett fruktansvärt misstag, men Bengtsson kunde inte låta bli att tycka synd om honom.

”Varför gjorde du det, Nilsson?” frågade han.

”Han förstörde mitt liv,” svarade Nilsson. ”Han tog mitt jobb, min pension, min värdighet. Jag hade ingenting kvar att förlora.”

”Det finns alltid ett val, Nilsson,” sa Bengtsson. ”Du behövde inte döda honom.”

Nilsson skakade på huvudet. ”Jag hade inget val. Han förtjänade att dö.”

Bengtsson suckade. Det fanns inget mer att säga. Han reste sig upp och gick ut ur rummet. Fallet var löst, men det kändes inte som en seger. Det var bara en tragisk påminnelse om hur långt en människa kan gå i sin förtvivlan.

Kapitel 9

Nyheten om Nilssons erkännande spred sig snabbt genom Kulturhuset. De kvarvarande gästerna började andas ut. Faran var över. Mördaren var fast. Bengtsson kände sig utmattad men nöjd. Han hade gjort sitt jobb.

Han gick ut i foajén och möttes av en vägg av kamerablixtar. Journalister från hela regionen hade samlats för att rapportera om det sensationella mordet på Hässleholms Galakväll. Bengtsson höll en kort presskonferens där han bekräftade att Mikael Nilsson hade erkänt mordet på Anders Berg.

Efter presskonferensen sökte han upp Karin Persson. Hon stod i ett hörn och antecknade i sin block.

”Gratulerar till scoopet,” sa Bengtsson med ett leende.

Karin log tillbaka. ”Tack,” sa hon. ”Det här kommer att bli en bra story.”

”Jag hoppas bara att du inte glömmer att nämna mig i din artikel,” sa Bengtsson.

”Självklart inte,” sa Karin. ”Du är ju hjälten i den här historien.”

Bengtsson skrattade. ”Hjälte och hjälte… Jag gjorde bara mitt jobb.”

Han såg på Karin en stund. Hon var en duktig journalist, och han beundrade hennes driv och ambition. Han kunde inte låta bli att undra om det fanns något mer mellan dem än bara en professionell relation.

”Du kanske vill följa med mig och ta en bit Pizza om det finns något öppet?” frågade han.

Karin log. ”Det låter trevligt,” sa hon. ”Men jag måste nog skriva färdigt min artikel först.”

”Okej,” sa Bengtsson. ”Jag väntar på dig utanför.”

Han gick ut ur Kulturhuset och tog ett djupt andetag av den friska nattluften. Fallet var löst, och han kunde äntligen slappna av. Han kände sig nöjd och tillfredsställd. Och han hade en dejt med en vacker journalist att se fram emot.

Kapitel 10

Bengtsson kände sig upprymd när han tog en kort promenad för att rensa tankarna. Fallet var löst, och han hade en dejt att se fram emot. Han funderade på var han skulle ta med Karin. Han kunde ju alltid bjuda henne på en sen middag på någon av restaurangerna i närheten och bestämde sig för att kolla om den mysiga puben ”The Bishop’s Arms” vid Första Avenyen serverade mat så här sent. De hade god mat och ett brett utbud av öl och whisky. Det skulle nog passa Karin. Det visade sig att de med nöd och näppe skulle hinna få i sig en bit mat och lite dricka innan de stängde.

Han hittade Karin utanför Kulturhuset, omgiven av en klunga journalister. Hon såg trött ut, men hennes ögon gnistrade av entusiasm.

”Där är du ju!” sa han och tog henne i hand. ”Är du klar med din artikel?”

”Ja,” sa Karin och log. ”Den är skickad till redaktionen.”

”Bra,” sa Bengtsson. ”Då går vi och firar.”

Han ledde henne mot ”The Bishop’s Arms”. De fick ett bord i ett lugnt hörn, och beställde in mat och dryck. De satt och pratade om fallet, om journalistik och om livet i Hässleholm. Bengtsson kände sig mer och mer förtjust i Karin. Hon var intelligent, rolig och vacker. Han hade inte känt sig så här attraherad av någon på länge.

När de hade ätit färdigt följde han Karin hem. De stod en stund utanför hennes port och pratade.

”Tack för en trevlig kväll,” sa Karin.

”Tack själv,” sa Bengtsson. ”Jag hoppas att vi ses snart igen.”

”Det hoppas jag också,” sa Karin.

De kramades godnatt, och Bengtsson gick hem med ett leende på läpparna. Han hade löst ett mordfall, och han hade träffat en fantastisk kvinna. Det här var verkligen en bra dag.

Kapitel 11

Nästa morgon vaknade Bengtsson med en känsla av lugn och tillfredsställelse. Han hade löst mordgåtan på Hässleholms Galakväll, och han kände en spirande attraktion till den intelligenta och orädda journalisten Karin Persson. Han steg upp och bryggde en kanna kaffe, satte sig vid köksbordet och öppnade Norra Skåne. Där, på förstasidan, fanns en stor bild på honom tillsammans med rubriken ”Hjältepolisen löste mordgåtan”. Karin hade skrivit en utmärkt artikel, faktagranskad och välskriven. Hon hade till och med lyckats få med en bild på den lilla flaskan med cyanid, som nu var på väg till SKL i Linköping för analys.

Bengtsson log. Han var nöjd med sitt arbete, och han var imponerad av Karin. Han drack sitt kaffe och funderade på vad han skulle göra idag. Han hade lovat att hjälpa sin mor med att handla på City Gross, och han behövde klippa gräset på baksidan. Men först skulle han ringa Karin och tacka henne för artikeln.

Han slog hennes nummer och väntade otåligt medan signalen gick fram. Äntligen svarade hon.

”Hej Karin,” sa han. ”Det är Bengtsson.”

”Hej Bengtsson,” sa Karin. ”Jag ville just ringa dig. Jag läste din artikel. Den var fantastisk!”

”Tack,” sa Bengtsson. ”Jag är glad att du gillade den.”

De pratade en stund om fallet och om hur Karin upplevt att bevaka det. Bengtsson kände sig mer och mer förtjust i henne. Han avslutade samtalet med att säga att han hoppades att de skulle ses snart igen.

”Ja, det gör jag med,” sa Karin. ”Vi hörs!”

Bengtsson lade på luren med ett leende. Han hade verkligen tur. Han hade inte bara löst ett mordfall, han hade också träffat en underbar kvinna. Han kände sig lycklig och optimistisk. Framtiden såg ljus ut.

Kapitel 12

Men Bengtssons lugn skulle snart raseras. Mitt under frukosten ringde telefonen igen. Det var Svensson, och hans röst var allt annat än munter.

”Bengtsson, vi har ett problem,” sa Svensson. ”SKL har analyserat flaskan vi hittade i parken. Den innehöll inte cyanid.”

Bengtsson kände hur kaffet fastnade i halsen. ”Vad säger du?” frågade han med en darrande röst. ”Men… men det var ju mordvapnet!”

”Nej, tydligen inte,” sa Svensson. ”Flaskan innehöll bara vanligt vatten.”

Bengtsson sjönk ner på stolen. Allt hade känts så bra, men nu rasade allt samman. Om flaskan inte var mordvapnet, varför hade Nilsson erkänt? Och vem hade egentligen dödat Anders Berg?

”Vi måste förhöra Nilsson igen,” sa Bengtsson. ”Det är något som inte stämmer.”

Han kastade sig in i bilen och körde mot polishuset. Han kände sig stressad och förvirrad. Hade han gripit fel man? Hade han blivit lurad?

På polishuset mötte han Svensson i korridoren.

”Har du pratat med Nilsson?” frågade Bengtsson.

”Ja,” sa Svensson. ”Han vägrar att säga något mer. Han säger bara att han är trött och vill träffa sin advokat.”

Bengtsson suckade. Det här var en katastrof. Han hade gått ut i media och förklarat fallet löst, och nu visade det sig att han hade fel. Hans karriär hängde på en skör tråd.

”Vi måste börja om från början,” sa han till Svensson. ”Vi måste gå igenom alla bevis igen och förhöra alla vittnen på nytt.”

Svensson nickade. ”Jag ska samla teamet direkt.”

Bengtsson gick in på sitt kontor och slog sig ner i stolen. Han kände sig misslyckad och desillusionerad. Han hade trott att han hade allt under kontroll, men nu var han tillbaka på ruta ett. Han tittade ut genom fönstret på det gråa novembervädret. Det speglade hans sinnesstämning perfekt.

Kapitel 13

Bengtsson kände paniken komma krypande. Han hade bara tre kapitel på sig att lösa det här fallet, annars skulle han bli utskrattad. Han samlade sitt team i konferensrummet och spred ut alla bevis på bordet. De granskade fotografierna från brottsplatsen, gick igenom vittnesmålen och analyserade förhörsprotokollen. Men inget gav någon klarhet.

”Vi har fastnat,” sa Svensson med en suck. ”Vi har inga nya ledtrådar, och Nilsson vägrar att samarbeta.”

Bengtsson trummade otåligt med fingrarna på bordet. ”Det måste finnas något vi har missat,” sa han. ”Tänk efter! Vi vet att flaskan inte var mordvapnet, men Nilsson erkände ändå. Varför?”

”Kanske ville han skydda någon?” föreslog en av kollegorna.

”Vem då?” frågade Bengtsson.

”Kanske Elin Olsson?” sa en annan kollega. ”De verkade ju nära.”

Bengtsson skakade på huvudet. ”Jag tror inte det. Nilsson verkade inte bry sig om henne särskilt mycket.”

”Men han var ju upprörd när han pratade med Berg precis innan mordet,” sa Svensson. ”Kanske handlade det om något helt annat än hans avskedande?”

”Som vad då?” frågade Bengtsson.

”Vi vet att Berg hade många fiender,” sa Svensson. ”Kanske hade han trampat på någon riktigt mäktig person tår?”

”Det är möjligt,” sa Bengtsson. ”Men vem skulle det vara?”

De fortsatte att diskutera, men kom ingen vart. Bengtsson kände hur frustrationen växte. Han var så nära att ge upp.

Plötsligt slog det honom. ”Vänta lite,” sa han. ”Vi har ju glömt Karin Persson! Hon hade ju grävt i Bergs affärer och var nära att avslöja honom. Tänk om hon hotat honom, och han i sin tur hotat henne tillbaka? Kanske såg Nilsson det och ville skydda henne genom att ta på sig skulden?”

Svenssons ögon vidgades. ”Det är inte omöjligt,” sa han. ”Vi måste prata med Karin igen.”

Bengtsson reste sig upp. ”Ja,” sa han beslutsamt. ”Vi åker och hittar Karin direkt!”

Kapitel 14

Bengtsson och Svensson körde till Karins lägenhet i ett gult tegelhus nära stationen. Bengtsson knackade på, och dörren öppnades av en sömndrucken Karin i morgonrock.

”Kommissarie Bengtsson?” sa hon förvånat. ”Vad gör ni här så här tidigt?”

”Vi behöver ställa några ytterligare frågor till dig, fru Persson,” sa Bengtsson.

Karin släppte in dem i lägenheten. De satte sig i vardagsrummet, och Bengtsson förklarade sina nya teorier om att Nilsson möjligtvis hade sett Karin hota Berg och därför tagit på sig skulden för att skydda henne.

Karin blev först blek, men sedan började hon skratta. ”Det där är ju helt absurt!” utbrast hon. ”Jag skulle aldrig hota någon.”

”Men du hade ju grävt i hans affärer,” sa Bengtsson. ”Du var nära att avslöja honom.”

”Ja, det stämmer,” sa Karin. ”Men jag skulle aldrig ta till våld. Jag är journalist, inte mördare.”

Bengtsson betraktade henne en stund. Han kunde inte avgöra om hon talade sanning. Men det fanns något i hennes blick, något undvikande, som gjorde honom misstänksam.

”Karin,” sa han mjukt. ”Jag tror att du döljer något för mig. Jag tror att du vet mer om Anders Bergs död än du säger.”

Karin såg ner i golvet. ”Okej,” sa hon med en suck. ”Jag ska berätta allt.”

Hon berättade att hon hade träffat Berg tidigare under kvällen, och att de hade grälat. Hon hade hotat att publicera sina artiklar om hans skumma affärer, och han hade blivit rasande. Han hade hotat henne tillbaka och sagt att han skulle förstöra henne om hon inte höll tyst.

”Men jag dödade honom inte,” sa Karin. ”Jag svor att jag skulle avslöja honom, men jag skulle aldrig ta hans liv.”

Bengtsson nickade. Han trodde henne. Men vem hade då dödat Berg? Och varför hade Nilsson tagit på sig skulden?

Plötsligt slog det honom. ”Karin,” sa han. ”Var det någon annan närvarande under ert gräl med Berg?”

Karin tänkte efter. ”Ja,” sa hon sedan. ”Elin Olsson kom förbi en stund. Hon ville prata med Berg om deras affär.”

Bengtsson kände hur pusselbitarna föll på plats. Elin Olsson! Hon hade haft både motiv och tillfälle att döda Berg. Och Nilsson, som var kär i Elin, hade sett allt och tagit på sig skulden för att skydda henne.

”Vi måste hitta Elin Olsson,” sa Bengtsson till Svensson. ”Hon är vår mördare.”

Kapitel 15

Bengtsson och Svensson körde till Elins lägenhet. Hon var inte hemma, men de hittade henne på en bar i utkanten av stan. Hon satt ensam vid ett bord och drack whisky. Hon såg upp när Bengtsson och Svensson kom in, och hennes ansikte stelnade.

”Elin Olsson,” sa Bengtsson. ”Du är gripen för mordet på Anders Berg.”

Elin reste sig upp, hennes ögon fyllda av panik. ”Nej… nej… det är inte sant…” stammande hon.

”Jo, det är sant,” sa Bengtsson. ”Vi har bevis.”

Han berättade om Karins vittnesmål och om Nilssons erkännande. Elin insåg att spelet var förlorat. Hon sjönk ner på stolen och begravde ansiktet i händerna.

”Jag… jag ville inte döda honom,” grät hon. ”Men han gav mig inget val.”

Hon berättade att hon hade konfronterat Berg om deras affär, och att han hade blivit arg. Han hade sagt att han aldrig skulle lämna sin fru, och att hon bara var en tillfällig förströelse. Elin hade blivit rasande och tagit fram en liten flaska med cyanid som hon hade haft i handväskan. Hon hade hällt giftet i Bergs glas, och han hade dött inom några minuter.

Nilsson, som hade sett allt, hade sprungit fram till Elin och tagit flaskan från henne. Han hade sedan gömt flaskan och tagit på sig skulden för att skydda Elin.

Bengtsson kände en blandning av ilska och medlidande. Elin hade gjort ett fruktansvärt misstag, men han kunde förstå hennes desperation. Hon hade blivit sårad och förrådd, och hon hade handlat i affekt.

Elin fördes bort av polisen, och Bengtsson och Svensson återvände till stationen. Fallet var äntligen löst.

Bengtsson ringde Karin och berättade nyheten. Karin blev förvånad och lättad. Hon tackade Bengtsson för hans arbete och sa att hon skulle skriva en ny artikel om den dramatiska upplösningen av fallet.

Bengtsson kände sig trött men nöjd. Han hade löst en svår mordgåta, och han hade hjälpt till att skipa rättvisa. Han lutade sig tillbaka i stolen och log. Det här hade varit en lång och jobbig dag, men det hade varit värt det.

Epilog

Några månader senare dömdes Elin Olsson till fängelse för mordet på Anders Berg. Nilsson friades från alla anklagelser och återvände till sitt gamla jobb. Bengtsson och Karin fortsatte att träffas, och deras vänskap fördjupades. De tog långa promenader längs med Finjasjön och pratade om allt mellan himmel och jord. Bengtsson kände sig lycklig och tillfredsställd. Han hade hittat en sann vän i Karin, och han visste att de skulle ha många fina stunder tillsammans i framtiden.