Fortsätt till innehållet
Kapitel 1 – En ansvarsfull idé
Jag hade inte planerat något särskilt inför Halloween.
Men efter ett par koppar kaffe insåg jag att det vore bra med “lite aktivitet i kanalerna”.
Man kan ju inte låta alla andra byråer lägga ut skelett och pumpor utan att åtminstone göra ett försök.
Så jag skrev i anteckningsboken:
“Halloweeninlägg: något smakfullt men billigt.”
Catarina gick förbi mitt skrivbord och frågade vad jag gjorde.
– Konceptarbete, sa jag.
– Låter som att du försöker övertyga dig själv, svarade hon och gick vidare.
Kapitel 2 – Kreativ process
Jag började leta rekvisita.
Svart tyg? Nej. Spindelnät? Nej.
Men i städskåpet hittade jag en gammal peruk från en maskerad för flera år sedan – något som kunde ha varit “rockstjärna” men lika gärna “elektriskt får”.
Jag tänkte att det kunde bli roligt att ta en bild av mig själv med peruken på, sitta vid datorn och skriva något i stil med:
“Kreativiteten lever (nästan) även på Halloween.”
Jag satte på mig peruken. Den kliade, men man får lida för konsten.
Precis då öppnades dörren och Catarina stack in huvudet.
Hon stannade, tittade länge, och sa sedan:
– Jag antar att det finns en plan?
– Alltid, svarade jag.
– Det oroar mig, sa hon och stängde dörren.
Kapitel 3 – Fotosessionen
Jag placerade mobilen på skrivbordet, lutad mot en kaffekopp.
Tanken var att ta en spontan, charmig selfie.
Jag tryckte på självutlösaren och böjde mig fram.
Då välte kaffekoppen.
Inte över tangentbordet – nej, på byxorna.
Varmt. Väldigt varmt.
I ett reflexmässigt försök att rädda situationen ryckte jag i peruken, råkade slå till mobilen och såg hur den långsamt tippade ner mot golvet.
Den landade med ett ljud som antydde att garantin just upphört att gälla.
Från nedervåningen hördes Catarina:
– Är allt som det ska?
– Det beror på hur man definierar “ska”! skrek jag.
Kapitel 4 – Skademinimering
När skadan var skedd tänkte jag att det vore synd att inte använda resultatet.
Så jag granskade bilden som mobilen lyckats ta precis innan fallet.
Den visade en man i peruk, med kaffefläck på tröjan, halvöppna ögon och en min som antydde både ånger och yrkesstolthet.
Det var, insåg jag, kanske den mest ärliga bild jag någonsin tagit.
Jag bestämde mig för att lägga upp den ändå.
Texten blev:
“När man försöker hålla kreativiteten vid liv efter tre koppar kaffe och ett misslyckat kampanjmöte med sig själv.”
Catarina läste över axeln och sa:
– Det ser ut som du förlorade kampen.
– Men med värdighet, sa jag.
– Jag är inte säker på det, svarade hon.
Kapitel 5 – Efterspel
På kvällen satt vi i soffan. Catarina bläddrade på sin telefon.
– Du har fått många gilla-markeringar, sa hon.
– Ja, svarade jag nöjt. Folk uppskattar ärlighet.
– Någon har skrivit att du ser ut som en överhettad trollkarl.
Jag suckade.
– Då får det väl bli min nya varumärkesprofil.
Hon log.
– Det passar dig faktiskt. Du får saker att försvinna. Som lugnet, till exempel.
Och så slutade årets Halloween på Regemedia:
Ett inlägg, en bränd lårmuskel och en oväntad känsla av PR-framgång.
🎃 Slut. 🎃
Kapitel 1 – En ansvarsfull idé
Jag hade inte planerat något särskilt inför Halloween.
Men efter ett par koppar kaffe insåg jag att det vore bra med “lite aktivitet i kanalerna”.
Man kan ju inte låta alla andra byråer lägga ut skelett och pumpor utan att åtminstone göra ett försök.
Så jag skrev i anteckningsboken:
“Halloweeninlägg: något smakfullt men billigt.”
Catarina gick förbi mitt skrivbord och frågade vad jag gjorde.
– Konceptarbete, sa jag.
– Låter som att du försöker övertyga dig själv, svarade hon och gick vidare.
Kapitel 2 – Kreativ process
Jag började leta rekvisita.
Svart tyg? Nej. Spindelnät? Nej.
Men i städskåpet hittade jag en gammal peruk från en maskerad för flera år sedan – något som kunde ha varit “rockstjärna” men lika gärna “elektriskt får”.
Jag tänkte att det kunde bli roligt att ta en bild av mig själv med peruken på, sitta vid datorn och skriva något i stil med:
“Kreativiteten lever (nästan) även på Halloween.”
Jag satte på mig peruken. Den kliade, men man får lida för konsten.
Precis då öppnades dörren och Catarina stack in huvudet.
Hon stannade, tittade länge, och sa sedan:
– Jag antar att det finns en plan?
– Alltid, svarade jag.
– Det oroar mig, sa hon och stängde dörren.
Kapitel 3 – Fotosessionen
Jag placerade mobilen på skrivbordet, lutad mot en kaffekopp.
Tanken var att ta en spontan, charmig selfie.
Jag tryckte på självutlösaren och böjde mig fram.
Då välte kaffekoppen.
Inte över tangentbordet – nej, på byxorna.
Varmt. Väldigt varmt.
I ett reflexmässigt försök att rädda situationen ryckte jag i peruken, råkade slå till mobilen och såg hur den långsamt tippade ner mot golvet.
Den landade med ett ljud som antydde att garantin just upphört att gälla.
Från nedervåningen hördes Catarina:
– Är allt som det ska?
– Det beror på hur man definierar “ska”! skrek jag.
Kapitel 4 – Skademinimering
När skadan var skedd tänkte jag att det vore synd att inte använda resultatet.
Så jag granskade bilden som mobilen lyckats ta precis innan fallet.
Den visade en man i peruk, med kaffefläck på tröjan, halvöppna ögon och en min som antydde både ånger och yrkesstolthet.
Det var, insåg jag, kanske den mest ärliga bild jag någonsin tagit.
Jag bestämde mig för att lägga upp den ändå.
Texten blev:
“När man försöker hålla kreativiteten vid liv efter tre koppar kaffe och ett misslyckat kampanjmöte med sig själv.”
Catarina läste över axeln och sa:
– Det ser ut som du förlorade kampen.
– Men med värdighet, sa jag.
– Jag är inte säker på det, svarade hon.
Kapitel 5 – Efterspel
På kvällen satt vi i soffan. Catarina bläddrade på sin telefon.
– Du har fått många gilla-markeringar, sa hon.
– Ja, svarade jag nöjt. Folk uppskattar ärlighet.
– Någon har skrivit att du ser ut som en överhettad trollkarl.
Jag suckade.
– Då får det väl bli min nya varumärkesprofil.
Hon log.
– Det passar dig faktiskt. Du får saker att försvinna. Som lugnet, till exempel.
Och så slutade årets Halloween på Regemedia:
Ett inlägg, en bränd lårmuskel och en oväntad känsla av PR-framgång.
🎃 Slut. 🎃
