Fortsätt till innehållet
Kapitel 1 – Luciastämning på kontoret
Det var mitten av december, och Hässleholm hade lyckats med konststycket att vara både mörkt och regnigt på samma gång. Jag satt som vanligt i kontoret på ovanvåningen, vid mitt skrivbord på Regemedia Reklambyrå, och försökte låtsas att jag hade julstämning.
Det gick sådär.
Julmusik i radion kändes för påtvingat, och doften av pepparkakor påminde mest om gamla kundevent jag helst hade förträngt. Men jag tänkte att lite pynt kunde väl inte skada. Så jag körde till en av våra lokala prylbutiker och köpte ett Lucialjusset i plast – komplett med lucia, krona, eldrivna naturtrogna ljus och ett löfte om ”varm sken-känsla”.
Jag tänkte att jag kunde ställa det i hörnet bredvid skrivaren. Något litet, lagom ironiskt. Ett statement: ”Här sitter en traditionstrogen reklamman och firar Lucia med värdighet och lite damm.”
Men redan efter tio minuter började det hända saker.
Kronan blinkade till. Ett svagt pysande ljud hördes. Och sen kom röken.
Inte mycket – bara tillräckligt för att jag skulle resa mig, dra ur sladden och muttra:
– Så mycket för ”varmt sken”.
Kapitel 2 – Skrivaren som kände glöd
Jag hade just hunnit öppna fönstret för att vädra ut plastoset när skrivaren hostade till.
Det var inte ovanligt i sig. Den brukade låta som en gammal traktor när den vaknade till liv efter några dagars vila. Men den här gången hade jag inte skickat något utskriftsjobb. Ändå började den tugga in papper.
Jag gick fram och drog ut arket.
”Lucia kommer med ljus…” stod det, i typsnittet Times New Roman.
Jag höjde ett ögonbryn.
– Jaha. Och vad mer då? frågade jag ut i tomma rummet.
Skrivaren svarade. Den började mata ut ännu ett papper.
”…och en viss rökutveckling.”
Jag stod där i draget från fönstret, med två papper i handen och känslan av att någon drev med mig. Jag stängde fönstret, vek ihop utskrifterna och la dem i papperskorgen.
– Julstämning, tänkte jag. En farlig drog.
Kapitel 3 – När brandvarnaren tog ton
Tio minuter senare började det pipa.
Först trodde jag det var någon notis i mobilen, men pipet kom ovanifrån. Ett ljust, ihärdigt tjut.
Brandvarnaren.
Jag reste mig, klev upp på stolen och tryckte på knappen till brandvarnaren. Den tystnade – i två sekunder – innan den började igen, ännu högre den här gången.
Jag gick ner, tog ett djupt andetag och sa rakt ut:
– Du, jag uppskattar initiativet, men jag har redan vädrat.
Då tystnade den.
Helt.
Samtidigt startade skrivaren igen.
Ett nytt papper gled ut.
”Stämning uppnådd.”
Jag stirrade på skrivaren, sedan på brandvarnaren.
– Ni två borde prata med varandra. Jag är upptagen, sa jag och satte mig igen.
Kapitel 4 – Glögg & en stunds lugn
Resten av dagen gick förvånansvärt lugnt. Inga fler utskrifter, inga pip. Bara ett svagt drag av bränt plast och en känsla av att någon satt precis bakom mig.
Vid fyratiden tänkte jag att jag förtjänade en kopp glögg. Jag värmde lite i mikron nere i köket, tog med den upp och satte mig igen.
När jag höjde koppen till munnen såg jag att det låg ett nytt papper på skrivbordet. Jag hade inte hört någon utskrift.
”Vi försökte bara skapa stämning.”
Jag läste det två gånger. Sen drack jag glöggen ändå.
Den smakade… konstigt. Som kanel blandad med något syntetiskt. Kanske från Rusta.
Kapitel 5 – Slutet gott, allting sved
Nästa morgon gick jag upp tidigare än vanligt. Jag tänkte städa lite, kasta ljusdekorationen och göra plats för vettigare saker – som fakturor, kvitton och Buddhastatyer.
Men när jag kom upp till kontoret stod Lucialjuset där igen. Upplyst. Fullt fungerande.
Jag svor lågt.
– Du borde inte ens ha nån ström med sladden utdragen.
Skrivaren surrade till. Ett sista papper gled ut.
”Vi tänder ett ljus för alla som jobbar över.”
Jag log.
– Rörande. Men ni får gärna göra det utan rök.
Sen drog jag ur kontakten till skrivaren, släckte Lucialjuset genom att lägga det på golvet, trampa det sönder och samman och gick sen ner för att hämta mer kaffe. När jag kom upp igen var allt stilla.
Tyst.
Tills brandvarnaren, precis när jag satte mig, pep en enda gång. Kort och lätt, nästan som ett skratt.
Jag tittade upp mot taket.
– Ja, ja. Glad Lucia på dig också.
🕯️ Slut 🕯️
Kapitel 1 – Luciastämning på kontoret
Det var mitten av december, och Hässleholm hade lyckats med konststycket att vara både mörkt och regnigt på samma gång. Jag satt som vanligt i kontoret på ovanvåningen, vid mitt skrivbord på Regemedia Reklambyrå, och försökte låtsas att jag hade julstämning.
Det gick sådär.
Julmusik i radion kändes för påtvingat, och doften av pepparkakor påminde mest om gamla kundevent jag helst hade förträngt. Men jag tänkte att lite pynt kunde väl inte skada. Så jag körde till en av våra lokala prylbutiker och köpte ett Lucialjusset i plast – komplett med lucia, krona, eldrivna naturtrogna ljus och ett löfte om ”varm sken-känsla”.
Jag tänkte att jag kunde ställa det i hörnet bredvid skrivaren. Något litet, lagom ironiskt. Ett statement: ”Här sitter en traditionstrogen reklamman och firar Lucia med värdighet och lite damm.”
Men redan efter tio minuter började det hända saker.
Kronan blinkade till. Ett svagt pysande ljud hördes. Och sen kom röken.
Inte mycket – bara tillräckligt för att jag skulle resa mig, dra ur sladden och muttra:
– Så mycket för ”varmt sken”.
Kapitel 2 – Skrivaren som kände glöd
Jag hade just hunnit öppna fönstret för att vädra ut plastoset när skrivaren hostade till.
Det var inte ovanligt i sig. Den brukade låta som en gammal traktor när den vaknade till liv efter några dagars vila. Men den här gången hade jag inte skickat något utskriftsjobb. Ändå började den tugga in papper.
Jag gick fram och drog ut arket.
”Lucia kommer med ljus…” stod det, i typsnittet Times New Roman.
Jag höjde ett ögonbryn.
– Jaha. Och vad mer då? frågade jag ut i tomma rummet.
Skrivaren svarade. Den började mata ut ännu ett papper.
”…och en viss rökutveckling.”
Jag stod där i draget från fönstret, med två papper i handen och känslan av att någon drev med mig. Jag stängde fönstret, vek ihop utskrifterna och la dem i papperskorgen.
– Julstämning, tänkte jag. En farlig drog.
Kapitel 3 – När brandvarnaren tog ton
Tio minuter senare började det pipa.
Först trodde jag det var någon notis i mobilen, men pipet kom ovanifrån. Ett ljust, ihärdigt tjut.
Brandvarnaren.
Jag reste mig, klev upp på stolen och tryckte på knappen till brandvarnaren. Den tystnade – i två sekunder – innan den började igen, ännu högre den här gången.
Jag gick ner, tog ett djupt andetag och sa rakt ut:
– Du, jag uppskattar initiativet, men jag har redan vädrat.
Då tystnade den.
Helt.
Samtidigt startade skrivaren igen.
Ett nytt papper gled ut.
”Stämning uppnådd.”
Jag stirrade på skrivaren, sedan på brandvarnaren.
– Ni två borde prata med varandra. Jag är upptagen, sa jag och satte mig igen.
Kapitel 4 – Glögg & en stunds lugn
Resten av dagen gick förvånansvärt lugnt. Inga fler utskrifter, inga pip. Bara ett svagt drag av bränt plast och en känsla av att någon satt precis bakom mig.
Vid fyratiden tänkte jag att jag förtjänade en kopp glögg. Jag värmde lite i mikron nere i köket, tog med den upp och satte mig igen.
När jag höjde koppen till munnen såg jag att det låg ett nytt papper på skrivbordet. Jag hade inte hört någon utskrift.
”Vi försökte bara skapa stämning.”
Jag läste det två gånger. Sen drack jag glöggen ändå.
Den smakade… konstigt. Som kanel blandad med något syntetiskt. Kanske från Rusta.
Kapitel 5 – Slutet gott, allting sved
Nästa morgon gick jag upp tidigare än vanligt. Jag tänkte städa lite, kasta ljusdekorationen och göra plats för vettigare saker – som fakturor, kvitton och Buddhastatyer.
Men när jag kom upp till kontoret stod Lucialjuset där igen. Upplyst. Fullt fungerande.
Jag svor lågt.
– Du borde inte ens ha nån ström med sladden utdragen.
Skrivaren surrade till. Ett sista papper gled ut.
”Vi tänder ett ljus för alla som jobbar över.”
Jag log.
– Rörande. Men ni får gärna göra det utan rök.
Sen drog jag ur kontakten till skrivaren, släckte Lucialjuset genom att lägga det på golvet, trampa det sönder och samman och gick sen ner för att hämta mer kaffe. När jag kom upp igen var allt stilla.
Tyst.
Tills brandvarnaren, precis när jag satte mig, pep en enda gång. Kort och lätt, nästan som ett skratt.
Jag tittade upp mot taket.
– Ja, ja. Glad Lucia på dig också.
🕯️ Slut 🕯️
