Sagan om Prinsessan Elna

Ett stjärnfall och ett mirakel

En stilla kväll när stjärnorna tindrade extra starkt, föll ett mjukt ljus över världen. I ett hem fyllt av värme, skratt och väntan föddes en liten prinsessa med stjärnglitter i ögonen. Hon fick namnet Elna, och redan från första andetaget visste man att hon bar på något alldeles magiskt.

Hennes föräldrar, Victor och Michaela, höll henne varsamt i sina armar och log mot varandra med tårar i ögonen. “Tänk att något så litet kan kännas som hela universum,” viskade Michaela. Och Victor svarade: “Hon är vår stjärna på jorden.”

Den natten sjöng vinden vaggvisor och månen log, som om hela världen visste att något underbart just hade börjat. Någonstans långt borta väntade ett kungarike som en dag skulle bli hennes – men för nu räckte två hjärtan och en vagga.

Hjärtats magi

När Elna blev tolv veckor gammal började märkliga saker hända runt omkring henne. Blommor i trädgården slog ut snabbare när hon skrattade. Små fjärilar dansade i solskenet när hon jollrade. Och varje gång hon vilade i famnen på sina föräldrar, spreds ett lugn i hela huset – som om tiden själv tog en paus för att lyssna på hennes andetag.

Men det mest magiska var inte vad Elna kunde göra, utan vad hon kunde känna. Hon kunde ana när någon var ledsen och sträckte ut sina små händer som om hon ville säga: “Det blir bra.” En gång, när Michaela kände sig trött och orolig, lades Elna bara tyst mot hennes bröst – och allt blev stilla, varmt, och tryggt igen.

Det var inte trolleri som i sagor med trollstavar och besvärjelser. Det var hjärtats magi – och Elna var mästaren.

En evig gnista

Tiden skulle gå, och en dag skulle Elna kliva in i sitt eget kungarike, redo att sprida det ljus hon burit med sig från första dagen. Men just där och då, i det lilla ögonblicket när hon var tolv veckor ung och våren doftade ny och hoppfull, stod världen stilla i sitt mest oskyldiga och skimrande tillstånd.

Victor och Michaela visste att framtiden skulle vara fylld av skratt, tårar, äventyr och lärdomar – men den gnista Elna bar inom sig skulle alltid lysa upp vägen.

Och varje kväll, innan solen gick ner, viskade de båda i hennes lilla öra:
“Du är vår skatt, vårt mirakel, vår älskade prinsessa. Tack för att du valde just oss.”

Och Elna, med ett litet leende i sömnen, svarade alltid tyst i sina drömmar:
“Jag valde er för att ni är mitt hem.”