Sagan om Prinsessan Medea

Kapitel 1

I den lilla byn Tormestorp, i norra Skåne strax utanför Hässleholm, låg ett område högt upp som kallades Hallarna. Där låg också ett gammalt hus med snirkliga trädetaljer och en trädgård full av vilda blommor. Här bodde den lilla prinsessan Medea, endast tre veckor gammal, tillsammans med sin mamma Madde och sin pappa Max.

Medea var en alldeles speciell liten tjej. Hon hade stora, vackra ögon som glittrade som stjärnorna på natthimlen och ett litet leende som kunde smälta även det kallaste hjärtat. Men det var inte bara hennes utseende som gjorde henne speciell. Medea hade nämligen en hemlighet, en övernaturlig kraft som bara hon kände till.

Varje natt när månen lyste som starkast över Hallarna, vaknade Medea och kände en varm, pirrande känsla i kroppen. Det var som om hon kunde känna energin från hela universum strömma genom henne. Hon kunde se ljus som ingen annan kunde se, och hon kunde höra ljud som var så tysta att de knappt fanns.

En natt när Medea låg vaken och tittade på månen genom fönstret, såg hon plötsligt en liten ljusstråle som dansade runt i rummet. Ljusstrålen var så vacker att Medea blev alldeles betagen. Hon sträckte ut sin lilla hand och försökte fånga den, men ljusstrålen gled undan.

Medea skrattade och försökte igen. Ljusstrålen fortsatte att dansa runt i rummet, och till slut lyckades Medea fånga den i sin hand. Hon kände en varm, skön känsla när hon höll ljusstrålen i handen, och hon visste att det var något speciellt.

Kapitel 2

Medea låg i sin säng och tittade på ljusstrålen i sin hand. Den var så vacker och skör, och Medea var rädd att den skulle försvinna om hon inte var försiktig. Hon visste inte vad det var för något, men hon visste att det var något speciellt.

Plötsligt började ljusstrålen att lysa ännu starkare, och Medea kände en varm känsla sprida sig i kroppen. Det var som om ljusstrålen pratade med henne, men hon kunde inte förstå vad den sa. Hon hörde bara ett svagt susande och kände en mjuk beröring på sin kind.

Medea blundade och lät ljusstrålen fylla henne med sin energi. Hon kände sig lycklig och trygg, och hon visste att hon aldrig skulle vara ensam så länge hon hade ljusstrålen hos sig.

När Medea öppnade ögonen igen, hade ljusstrålen försvunnit. Hon tittade runt i rummet, men den var borta. Medea blev ledsen, men hon visste att hon inte skulle glömma ljusstrålen. Hon skulle alltid bära den med sig i sitt hjärta.

Kapitel 3

Dagarna gick och Medea växte och blev starkare. Hon lärde sig att krypa och gå, och hon älskade att utforska världen runt omkring sig. Hon kröp runt i trädgården och undersökte varje blomma och varje sten.

Men innerst inne glömde hon aldrig ljusstrålen. Hon visste att den fanns någonstans, och hon hoppades att hon en dag skulle få se den igen.

En dag när Medea var ute och lekte i trädgården, hittade hon en liten låda under en buske. Hon öppnade lådan och fick se att den var full av små, glittrande stenar i alla möjliga färger.

Medea blev förtjust och började att leka med stenarna. Hon byggde torn och hus, och hon gjorde mönster på marken. Plötsligt fick hon en idé. Hon tog stenarna och började att bygga en stor cirkel runt sig själv.

När cirkeln var klar, satte sig Medea i mitten och blundade. Hon tänkte på ljusstrålen och önskade att den skulle komma tillbaka.

Plötsligt kände hon en varm känsla i kroppen, och när hon öppnade ögonen såg hon att ljusstrålen stod framför henne. Den lyste ännu starkare än förut, och Medea visste att den hade kommit för att stanna.

Tillsammans med ljusstrålen skapade Medea de vackraste saker man kan tänka sig. Hon gjorde blommor som lyste i alla regnbågens färger, hon skapade fjärilar som dansade i luften, och hon målade himlen med de mest fantastiska molnformationer.

Och så levde Medea, Madde och Max lyckliga i Hallarna i Tormestorp i alla sina dagar.

Slut