En gång på 50-talet, i en tid då världen fortfarande var i återhämtning från andra världskrigets fasor, hände det sig att Winston Churchill, den store brittiske statsmannen och krigshjälten, skulle gå och se FANTOMEN PÅ OPERAN. Det var en kylig kväll i London, och staden låg insvept i ett tätt dimslöja som gav allt en spöklik atmosfär. Churchill begav sig till föreställningen flera timmar innan den skulle börja, klädd i sin klassiska svarta frack och med en tjock cigarr mellan läpparna.
Han satt i sin loge, ensam och förväntansfull, medan han rökte sin cigarr och blickade ut över den tomma scenen. Plötsligt blev han anropad av operans ägare, en man med ett bekymrat uttryck i ansiktet. Mannen som skulle spela huvudrollen hade plötsligt halkat på en sill som slitit sig i mannens kök och brutit ansiktet och en del ytterligare brytbara delar på kroppen. Det var en katastrof av oanad storlek.
Operans ägare vände sig till Churchill med ett desperat uttryck i ögonen. ”Skulle Winston möjligen kunna tänka sig att ta skådespelarens plats?” frågade han. Churchill blev förstummad. Han hade sett föreställningen massor av gånger och kunde alla repliker utantill, men att faktiskt stå på scenen var en helt annan sak. Dessutom hade han lärt sig skapa operaliknande ljudutstötningar i duschen hemma, men att framföra dem inför en publik var något han aldrig hade övervägt.
Men Churchill var inte en man som backade för utmaningar. Han satte sig ner på scenen med Fantomens mask i handen och funderade. Han tänkte på alla de gånger han hade stått inför utmaningar tidigare, alla de gånger han hade övervunnit dem. Och så bestämde han sig. Han skulle ta rollen som Fantomen på Operan.
Och så bröt helvetet löst. Publiken anlände, ovetande om den dramatik som väntade dem. Churchill klev upp på scenen, klädd i Fantomens svarta kostym och med masken över ansiktet. Han kände hur adrenalinet pumpade i hans ådror när han började sjunga, hans röst ekade genom operahuset och publiken satt som förstenad.
Föreställningen blev en succé. Churchill framförde rollen med en passion och intensitet som fått publiken att häpna. Hans röst fyllde salongen med en kraft och känsla som fick publiken att fullständigt på bananas.
När föreställningen var över, stod publiken upp och applåderade frenetiskt. Churchill tog av sig masken och avslöjade sitt ansikte för publiken, vilket bara ökade deras entusiasm. Det var en kväll som ingen skulle glömma, en kväll då Winston Churchill blev Fantomen på Operan.
