Det var en gång en man vid namn Alexander den Store. Han var känd över hela världen för sin storhet, sin makt och sin förmåga att erövra länder. Men en dag vaknade Alexander upp och upptäckte att han hade blivit liten. Inte bara liten, utan jätteliten.
”Vad i hela friden har hänt?” utbrast Alexander när han insåg att hans enorma säng nu såg ut som ett berg och hans kungliga mantel liknade ett gigantiskt tält. Han försökte klättra upp på kudden, men det var som att bestiga Mount Everest.
Alexander var förvirrad och rädd, men han var också Alexander den Store, så han bestämde sig för att ta itu med situationen med samma mod och beslutsamhet som han alltid hade gjort. Han började utforska sitt nya, enorma hem, klättrade över berg av böcker och simmade genom hav av te.
Men trots hans ansträngningar kände Alexander sig allt mer ensam och isolerad. Han saknade sina vänner, sin familj och sitt folk. Han saknade att vara stor.
Så en dag bestämde han sig för att göra något åt saken. Med hjälp av en grupp trogna myror byggde han en farkost av pinnar och löv och seglade iväg på ett äventyr för att hitta ett sätt att bli stor igen.
Resan var lång och farlig, men Alexander gav aldrig upp. Han kämpade mot stormar, undvek rovdjur och överlevde på bär och insekter. Och till slut, efter månader av resande, hittade han det han letade efter: en trollkarl som kunde förvandla honom tillbaka till sin normala storlek.
Trollkarlen var först tveksam, men när han hörde Alexanders historia blev han rörd och bestämde sig för att hjälpa honom. Med en blinkning av sitt trollspö var Alexander återigen stor.
Men även om Alexander var glad över att vara stor igen, hade hans tid som liten lärt honom mycket. Han hade lärt sig att vara tålamodig, att vara modig och att aldrig ge upp. Och mest av allt hade han lärt sig att även den största kungen kan känna sig liten ibland.
