Det var en vårmorgon i Djuramåla, 1948. Hjalmar Karlsson, en robust och stark man med ett hjärta av guld, vaknade upp i sin lilla stuga. Han sträckte på sina muskulösa armar och gick ut för att möta den nya dagen med sitt arbete i det egna gjuteriet. Men denna dag skulle inte bli som alla andra. Denna dag skulle bli den dag då Hjalmar Karlsson slog världsrekordet i längdhopp.
Efter ett besök på utedasset, kände Hjalmar en plötslig lust att testa sin förmåga. Han stod där på gårdsplanen, med blicken fäst på den långa sträckan framför honom. Med ett djupt andetag, tog han sats och sprang. Och sprang. Och sprang. Och när han till slut hoppade, flög han genom luften som en fågel. När han landade, visste han att han hade gjort något fantastiskt. Slagit världsrekordet i längdhopp!
Men Hjalmar var en blygsam man. Han visste att ingen skulle tro honom om han berättade vad han just hade gjort. Så istället för att skryta om sin bedrift återvände han tillbaka in i gjuteriet där han arbetade i sin ensamhet. Och efter den långa arbetsdagen gick han in i sin stuga igen och satte sig i kammaren.
Där satt han, med sin älskade pipa i munnen och ett leende på läpparna. Han tände pipan och lät röken svepa runt honom medan han lade patiens. Det var hans favoritsysselsättning, något som alltid fick honom att känna sig lugn och tillfreds.
Men även om Hjalmar aldrig berättade för någon om sitt fantastiska hopp, visste han själv vad han hade gjort. Och det var allt som räknades. För i hjärtat var Hjalmar Karlsson en världsrekordhållare. Och det skulle han alltid vara.
Så nästa gång du ser en man sitta ensam i en stuga, rökandes sin pipa och läggandes patiens, tänk på Hjalmar Karlsson. Tänk på den dag då han slog världsrekordet i längdhopp. Och tänk på att även om ingen annan vet om det, så vet han det själv. Och det är allt som räknas.
