Det var en mörk och stormig natt när Karl XII, Sveriges kung, mötte sitt öde på Fredrikstens fästning i Norge. Ett skott i huvudet, ett ögonblick av smärta och sedan – tystnad. Men detta var inte slutet för vår tappra kung. Nej, det var bara början på en händelsekedja som skulle bli lika sensationell som den var tragisk.
Karl XII var inte död när man inledde likfärden hem till Sverige. Hans kropp låg stilla och livlös, men hans hjärta slog fortfarande. Och när han vaknade upp, var det med en vildhet och förvirring som ingen kunde ha förutsett.
Han sprang iväg från sällskapet, helt galen av rädsla och smärta. Han sprang genom skogen, genom mörkret, tills han plötsligt kolliderade med ett träd. Det var en våldsam kollision, så våldsam att han bröt ansiktet.
Men trots den otroliga smärtan fortsatte han att springa. Han sprang tills han inte längre kunde andas, tills hans ben gav vika under honom och han föll till marken.
Och där, ensam i skogen, dog Karl XII verkligen. Han dog inte av skottet i huvudet på Fredrikstens fästning. Han dog inte på vägen hem till Sverige. Han dog ensam och förvirrad i en mörk skog, långt borta från sitt älskade hemland.
Detta är historien om Karl XII, en historia som är lika sensationell som den är tragisk. En historia om en kung som inte dog när han borde ha dött, utan som dog på det mest oväntade och hjärtskärande sättet. En historia som kommer att leva kvar i Sveriges historia, lika länge som minnet av Karl XII själv.
