Det var en gång, i en tid långt bort, när Sankte Per, himlens portvakt, beslutade att besöka helvetet. Det var ingen vanlig resa, utan en som skulle skaka grunden för både himlen och helvetet.
Sankte Per, den ädla och rättvisa ängeln, hade alltid varit nyfiken på vad som hände på andra sidan av den eviga klyftan. Han hade hört rykten och viskningar om helvetets fasor, men han ville se det med egna ögon. Så han tog sitt mod tillfånga och begav sig på den farliga resan.
När han först anlände till helvetets portar blev han chockad av vad han såg. Eldar brann överallt, själar skrek i förtvivlan och demoner dansade runt i en fruktansvärd symfoni av kaos. Men Sankte Per var inte rädd. Han var fast besluten att utforska denna mörka plats.
Han vandrade genom de brinnande korridorerna, passerade själar som plågades av evig ånger och demoner som njöt av deras lidande. Men trots allt detta kunde Sankte Per inte låta bli att känna en viss sympati för dessa förlorade själar. De hade gjort fel i sina liv, ja, men de betalade nu ett pris som verkade alltför högt.
Sankte Per fortsatte sin resa djupare in i helvetet, tills han till slut stod inför Lucifer själv. Lucifer, den fallna ängeln, var en skrämmande syn. Han var omgiven av flammor och hans ögon glödde med en ondska som var nästan för mycket att bära. Men Sankte Per stod fast. Han hade kommit för att se helvetet, och han skulle inte vika sig nu.
Lucifer skrattade när han såg Sankte Per. ”Vad gör du här, helgon?” frågade han med en röst som lät som tusen skrikande själar. ”Har du kommit för att fördöma oss? Eller kanske för att försöka rädda oss?”
Sankte Per svarade lugnt: ”Jag har kommit för att se. För att förstå.”
Och så gjorde han det. Han tillbringade dagar, veckor, månader i helvetet, observerade dess fasor och dess lidande. Och när han till slut återvände till himlen, var han förändrad.
Han berättade om sin resa för de andra änglarna, om de fasor han hade sett och den sympati han hade känt. Många blev chockade av hans ord, men Sankte Per stod fast vid sin övertygelse.
För även om helvetet var en plats av lidande och ondska, hade det också lärt honom något viktigt. Det hade lärt honom att även de mest förlorade själarna förtjänar medlidande. Och det är en läxa som vi alla kan dra nytta av.
Så nästa gång du tänker på helvetet, tänk på Sankte Pers resa. Tänk på de förlorade själarna som lider där, och tänk på hur vi alla kan göra världen till en bättre plats genom att visa lite mer medlidande. För i slutändan är det vad Sankte Per lärde oss: att även i helvetet finns det plats för medlidande.
