Det var en gång en ung flicka vid namn Snövit. Hon var känd för sin oskuldsfulla skönhet och sitt hjärta av guld. Men det fanns en annan sida av Snövit som få kände till. En sida som kom fram när hon var tillsammans med sina sju dvärgvänner.
En kväll, efter en lång dag av arbete i gruvan, bestämde dvärgarna att de skulle ha en fest. De hade samlat ihop allt de behövde: mat, dryck och musik. Och naturligtvis bjöd de in Snövit.
Festen började lugnt nog. De åt, skrattade och sjöng tillsammans. Men när natten föll, började saker och ting att förändras. Dvärgarna började dricka mer och mer, och snart var de alla fulla.
Snövit, som aldrig hade sett sina vänner i detta tillstånd tidigare, blev först chockad. Men snart började hon också dricka, och innan hon visste ordet av det, var även hon full.
Det som följde var en riktig fyllefest. Dvärgarna dansade runt i cirkel, sjöng högt och skrattade hysteriskt. Snövit själv var inte mycket bättre. Hon skrattade åt allt och alla, och dansade runt med dvärgarna utan någon hämning.
Men trots allt kaoset och galenskapen fanns det något vackert i den här scenen. Det var en sällsynt syn att se Snövit och dvärgarna så fria och glada. De var inte längre prinsessan och hennes undersåtar, utan bara vänner som hade roligt tillsammans.
När morgonen kom, vaknade de alla upp med huvudvärk och dimmiga minnen från natten innan. Men trots allt kunde de inte hjälpa att le när de tänkte tillbaka på festen. Det var en natt de aldrig skulle glömma.
Och så, trots allt, visade det sig att även Snövit och dvärgarna kunde ha en riktig fyllefest. De lärde sig att det är okej att släppa loss ibland, så länge man har sina vänner vid sin sida.
