Det var en gång en prinsessa vid namn Törnrosa. Hon var känd för sin skönhet och nåd, men också för den förbannelse som hade lagts på henne vid födseln. En ond häxa hade förutspått att hon skulle sticka sig på ett spinnrockshjul och falla i en djup sömn som bara kunde brytas av en ädel prins.
Så blev det. Törnrosa föll i en djup sömn, och hennes slott blev täckt av törnen. Många prinsar försökte rädda henne, men ingen lyckades ta sig igenom törnen. Till slut kom en ädel prins som lyckades ta sig igenom törnen och väcka Törnrosa med en kyss.
Men när Törnrosa vaknade, var hon inte den samma som innan hon somnade. Under sin långa sömn hade hon drömt om kvinnor – starka, modiga, vackra kvinnor – och hon hade blivit kär i dem. När hon såg prinsen, kände hon ingen attraktion till honom. Hon tackade honom för att han räddat henne, men berättade att hon inte kunde älska honom.
Prinsen blev förvånad, men han respekterade Törnrosas val. Han lämnade slottet med tungt hjärta, men också med vetskapen om att han hade gjort det rätta.
Törnrosa levde resten av sitt liv i slottet, omgiven av kvinnor som hon älskade och beundrade. Hon blev en symbol för frihet och självständighet, och hennes historia spreds över hela kungariket. Många unga kvinnor såg upp till henne och inspirerades av hennes mod att följa sitt hjärta, trots samhällets förväntningar.
Och så levde Törnrosa lyckligt i alla sina dagar, omgiven av kärlek och respekt. Hon visade att det är möjligt att bryta mot traditioner och normer, och att det viktigaste är att vara sann mot sig själv. Och även om hon inte fick sin prins, fick hon något mycket viktigare – friheten att älska vem hon ville.
