Det var en vanlig dag i Katthult, solen sken och fåglarna kvittrade. Emil i Lönneberga, den lilla busfröet med det blonda håret och de blå ögonen, var ute på sina äventyr igen. Han hade hittat något intressant i Snickeboa – en låda med tändstickor.
Emil blev genast nyfiken. Han hade sett sin far använda tändstickor för att tända brasan hemma, men han hade aldrig fått chansen att leka med dem själv. Nu när han hade hela lådan för sig själv, kunde han inte motstå frestelsen att testa vad man kunde göra med dessa stickor.
Emil satte sig ner på golvet i Snickeboa och började experimentera. Han strök en sticka mot lådans sida och till hans förvåning sprakade det till och en liten låga uppstod. Emil blev fascinerad av elden, hur den dansade och sprakade, hur den förvandlade träpinnen till glödande kol.
Men Emil var inte nöjd med bara en sticka. Han ville se mer eld, större eld. Så han började tända fler och fler stickor, stapla dem på varandra och se hur elden växte sig större och större.
Men Emil hade glömt en viktig sak – elden är farlig om man inte kan kontrollera den. Och snart började elden sprida sig utanför hans lilla hög av tändstickor. Den nådde golvet, väggarna, taket. Snickeboa började brinna.
Emil insåg vad som hände och sprang ut ur Snickeboa, skrikande om hjälp. Men det var för sent. Elden hade redan spridit sig till resten av Katthult. Hela gården stod i lågor.
Folket i Katthult försökte släcka elden, men det var ingen nytta. Elden var för stor, för stark. De kunde bara se på när deras hem brann ner till grunden.
När allt var över stod Emil där, mitt i askan av det som en gång varit hans hem. Han kände en stor sorg inom sig, men också en viktig lärdom – att leka med eld kan få katastrofala konsekvenser.
Och så slutade historien om Emil i Lönneberga och hans äventyr med tändstickorna. En historia om nyfikenhet och faran med att leka med saker man inte förstår. En historia som kommer att bli ihågkommen i Katthult för alltid.
