Det var en mörk och stormig natt i London. Sherlock Holmes och Dr Watson satt framför den öppna spisen i deras gemensamma bostad på Baker Street. De var djupt försjunkna i ett av sina mest komplicerade fall hittills. Men något var annorlunda den här kvällen. Sherlock Holmes, den berömda detektiven, känd för sin skarpa intellekt och förmåga att lösa de mest invecklade mysterierna, verkade vara på gränsen till att tappa tålamodet.
”Dr Watson,” sa Sherlock Holmes med en ansträngd röst, ”jag uppskattar verkligen dina insatser för att hjälpa till med våra fall, men jag måste säga att dina ständiga förslag på lösningar börjar bli något irriterande.”
Dr Watson, som alltid varit en lojal vän och kollega, såg förvånad ut. ”Men Sherlock,” svarade han, ”jag försöker bara hjälpa till. Jag menar inte att vara en besserwisser.”
Men trots hans ursäkt fortsatte Dr Watson med sina oändliga förslag på lösningar. Han kunde inte hjälpa det – det var hans natur att analysera och försöka lösa problem. Men detta ledde bara till mer irritation hos Sherlock Holmes.
Efter flera försök att skälla ut Dr Watson utan framgång, bestämde sig Sherlock Holmes för att ta saken i egna händer. Med ett snabbt och beslutsamt grepp tog han tag i en rakkniv som låg på bordet bredvid honom. Innan Dr Watson ens hann reagera, skar Sherlock Holmes halsen av honom.
Med en kall och beräknande blick murade Sherlock Holmes in kroppen av sin gamle vän i väggen bredvid den öppna spisen. Det var en makaber syn, men Sherlock Holmes kände ingen ånger. Han var trött på Dr Watsons ständiga besserwissande.
På samma plats hängde han upp ett foto av Dr Watson. Det var ett minne av deras tid tillsammans, en tid då de löste mysterier och bekämpade brott tillsammans. Men nu var den tiden över.
Och så fortsatte livet på Baker Street, med Sherlock Holmes ensam i sitt arbete att lösa Londons mest komplicerade brott. Men varje gång han såg på fotot av Dr Watson, påminde det honom om den vän han en gång haft… och den vän han hade tagit livet av.
